Historic Salvage Attempts
from the Accident in 1745 and Later

Ostindiefararen Götheborgs förlisning vid Hunnebådan in 1745, at Hunnebådan.

HISTORIEN OM ETT WRAK

Korrektur 2. /AW -Jan. 2024; JEN Jan. 2024-

1738

Ostindiefararen Götheborg byggdes på varvet Terra Nova i Stockholm. Varvet anlades 1716 av Abraham Grill (1640–1703). År 1782 såldes varvet till svenska kronan för att användas till regementeskaserner. Terra Nova låg vid nuvarande Strandvägen.

Skeppsbyggmästaren Welam Maketz var ansvarig för varvets tekniska ledning när Götheborg byggdes. (Namnet skrivs även Wilhelm Makert).

1739

Den 21 januari. Hon seglar ut från Göteborg på sin första resa till Kanton.

1740

Den 15 juni. Hon är tillbaka i sin hemmahamn Göteborg.

1741

Den 16 februari. För andra gången lämnar hon sin hemmahamn Göteborg för att åter igen segla till Kanton i Kina.

1742

Den 28 juli. Hon kommer åter till Göteborgs med en god last.

1743

Den 14 mars. Hon lämnar Vargö håla i Göteborgs södra skärgård. Även denna gång är målet Kanton i Kina.

1745

Den 10 januari. Efter en strapatsfylld resa kan hon, tillsammans med Ostindiefararen Riddarhuset, sätta segel igen och lämna Kanton.

Den 4 september. Hon lämnar Dover med hjälp av den engelska lotsen John Harli. På grund av hårt väder på Nordsjön kunde inte lotsen lämna skeppet och var därför tvungen att följa med till Göteborg

1745

Den 12 september. Klockan fyra på morgonen låg hon vid Skagens fyr. En timme senare sattes segel och kurs mot Vinga fyr. Klockan nio nådde skeppet Vinga. Med kanonskott och flagga kallade man på lots. Klockan tio kom lotsen Casper Mattsson ombord.

Med foglig vind och vackert, klart väder seglade hon med beslaget storsegel in i Göteborgs yttre skärgård mellan Vasskären och Galterö Huvud och vidare in genom Dana- och Rivöfjord. Och nu hände det som inte fick ske.

Dryga tusen meter väst Nya Elfsborgs fästning seglade hon rakt på Knipla börö, en välkänd undervattensklippa på ca fyra meters djup. (På mitten av 1700-talet fick grundet namnet Hunnebådan). Grundstötningen var så kraftig att förskeppet lyftes närmare tio meter ovan vattenytan. Klippan trängde djupt, ända till fockmastens fot i hålskeppet, och hon blev hängande på grundet. Hon sprang läck och vattnet började snabbt tränga in i skeppet.

Med kanonskott kallade man på hjälp. Ostindiefararen Riddarhuset, som hon har haft följe med under hela hemresan, satte genast ut sin slup med manskap till hennes undsättning. Även Amiralitetet, ledningen för Göteborgs örlogsflotta, sände ut slupar med besättning för att försöka få henne loss från grundet.

Tillsammans med andra tillskyndande båtar, roddes ett ankare ut som sänktes akter om skeppet. Ankarkabeln drogs sedan in genom ett kajutfönster och fästes sedan i gångspelet på väderdäck. Tanken var att man på så sätt skulle dra henne av grundet. Detta försök misslyckades dock.

Några av Ostindiska Compagniets direktörer sände skyndsamt ut fyra länspumpar till skeppet. Med dessa lyckades man hålla undan det inströmmande vattnet så att man kom åt lasten som fanns på övre och mellanliggande däck. Vid femtiden på eftermiddagen kunde denna last transporteras till Compagniets returskepp (urlastat) Fridericus Rex Suecia med hjälp av tillskyndande Jakter (mindre enmastat handelsfartyg) och ett engelskt segelfartyg.

Den 13 september.

Under natt försökte man hålla undan det inströmmande vattnet men på morgonen konstaterade Compagniets direktörer och skeppets officerare att vattnet hade stigit så högt i skeppet att det var omöjligt att få henne av grundet.

Den 14 september.

För att förhindra att hon skulle kantra beslöt man att kapa masterna och fortsatte att bärga så mycket last som man kunde komma åt.

Den 16 september.

På morgonen låg hela akterskeppet under vattnet och man lyckades inte bärga mer gods med de redskap som stod till buds. Samma dag överlämnade Ostindiska Compagniets direktörer vraket till Dykerifullmäktige Samuel Bagge (1686–1763) från Marstrand, Södra Dykerij Societeten, för att försöka få upp så mycket last som möjligt från vraket.

Den 19 september.

Sjöförklaringen skrivs, under edsavläggelse, av de som varit inblandade i olyckan med Ostindiefararen Götheborg. Ansvaret för olyckan läggs på helt på lotsen Caspar Matthison. Protokollförs i Göteborgs rådhusrätt 25 september.

Den 28 november.

Auktionskammaren i Göteborg annonserar att man skall sälja Last från Götheborg från Kina för gods bärgad ut av henne.

1746

Så fort väder och vind tillät fortsatte Södra Dykerij Societeten, under ledning av Samuel Bagge, att bärga allt som gick ur vraket med dåtidens redskap. Dessa redskap finns beskrivna i Mårten Triewalds (1691–1747) skrift Konsten at lefwa under Watn från början av 1700-talet. Här beskrivs till exempel ”Papegojtången” hvarmed man kan fatt och bärga allehanda förolyckade waror, gods och pakor och ”Kugeltången” som tjenar att slå an på stycken (kanoner), bomber, kulor och alt hwad som runt är.

Hela övre däcket (väderdäcket) sågas upp. Batteridäcket (kanondäcket) röjdes från allt inventarium. Detta innebar bland annat att hennes trettio kanoner bärgades. Därefter bröts och sågades batteridäcket upp så att allernäst 3ne de aktersta underdäcksbjälkar djupast under vatten och mueder återstod. Svåra höststormar och kyla stoppade bärgningsarbetet.

1747

Den 29 mars. Dykerij Societeten återupptar arbetet. Nu hade man införskaffat en dykarklocka för att kunna ta sig djupare in i vraket. En obeskrivlig röra mötte resenärerna (män i dykarklockan) när man kommer ner till vraket. Tekistorna hade svällt och var söndersprängda varvid en smet bestående av te, gallingal, porslin, snörrotting, brädstumpar, sjögräs och sand hade kittats ihop till en ogenomtränglig massa. Dykerij Societeten bärgade fler varor ur vraket, men porslinskistorna och Tuttanegot lät sig inte bärgas.

Urtima ting 1747-48

I Västra Hisings häradsrätts domböcker för åren 1747–48 finns det intressant information om vrakplundring på Götheborg.

Den 27 augusti

Det hålls ett urtima ting (ett extra insatt ting) i Bärby, Säve socken på Hisingen. Instämd, kallad inför rätta var bonden Nils Carlsson i Rödja tillhörande Lundby socken. Åtalet hade väckts av länsman Carl Reinhold Rabe, på uppdrag av Ostindiska Compagniet, gällde att man på hans gård hade funnit en hop ostindiskt gods som tutaneque och precellain som förmenas wara kommet från det strandade ostindiska skieppet Götheborg.

Samma dag som visitationen skulle göras av länsman Grönblom på bonden Nils Carlssons gård hade han försvunnit. Vid sökandet efter honom upptäcktes ett hål i marken vid stranden, som efter uppgrävda saker. Det visade sig att han tidigt samma morgon hade tagit sin båt, segel, alla pengar, kläder och försvunnit.

Vid visitationen hittade länsman Grönblom också porslinstallrikar som var nergrävda under en buske i potatisåkern. Nils Carlssons fru Anna Toresdotter påstod att de var köpta i Holland och att hon ville behålla dessa.

I frånvaro av Nils Carlsson beslutade tinget att förhördes hans fru Anna Toresdotter, i stället för sin man.

Vid förhören erkände Anna att hon lagt märke till föremålen första gången kring påsken 1747. Det rörde sig om ett 50-tal stycken tutaneque, åtskilligt precellain och en stor hop med pärlemoskal.

Anna berättade vidare att under sommaren 1746 hade maken Nils Carlsson träffat två drängar, Carl och Jacob, som inte kom från trakten. De arbetade med bärgningen av skeppet Götheborg. Drängarna gästade gärna deras gård i Rödja. Anna berättade också att maken Nils ofta var nere vid stranden och hämtade gods, som han fått av Carl och Jacob.

Anna talade också om för tinget att under vintern 1746–47 bodde två personer hos dem på gården som vaktade vraket. Det var Anders Andersson från Lycke och Anders Jonsson från Marstrand.

Den 28 augusti

Länsman Carl Reinhold Rabe hade nu kallat in två nya vittnen till förhör. Dessa var hustrun på granngården i Wiken, Kerstin Olsdotter deras dotter Magdalena Jönsdotter. De ansågs vara jäviga i ärendet men fick vittna i alla fall. De bekräftade uppgifterna som lämnads av Anna Toresdotter hade lämnat. Det framkom också att främmande människor kommit till Nils Carlsson om nätterna. De antog det var de personer som vaktade vraket och att de hade fått lov av ostindiska Compagniet att få sälja järnet man plockat från vraket till sitt uppehälle.

Rätten beslöt om att avbryta förhandlingarna till dess Nils Carlsson kunde återfinnas.

1748

Den 11 januari. Alla tidigare inblandade i ärendet var inkallade till tinget.

Under förhören framkom det nya uppgifter. Anders Andersson från Lycke och Anders Jonsson från Marstrand, de personerna som vaktade vraket vintern 1746-47, hade tillsammans med bonden Carl Carlsson sålt två säckar The som var torkat i Bakungnen. Dessutom hade de till den ditkomne karl, som talade främmande språk, förflyttat till samma främmande karl, Porcellaine som låg uti två Coffertar.

Den 3 juni, ordinarie sommarting

I ärendet om försålt gods från vraket Götheborg avlades följande vittnesmål;

Av Kerstin Olsdotter i Wiken:

En gång när hon gick ut på sina åkrar mötte hon Olof Larsson i Wiken, som kom körande ifrån stranden, och hade på sitt lass några brädstänger, till utseendet, som hon tyckte, såsom av sönderslagne thekistor, och ovanpå lasset ett par gamla byxor. På tillfrågan gav hon upplysning, att såvitt hennes kunskap är, ej något te eller porcellain där omkring i bygden av någon av de misstänkte personer blivit utbudit eller försålda.

Av båtsmannen Per Jönsson i Sörred:

Han hade arbetat vid vraket i två dagar (1747) och sade att Nils Carlson och Olof Larsson, som arbetade där samtidigt som honom, i sin båt tagit upp trästumpar som legat på däck eller som vräkts överbord.

Av Erik Jonason, 17–18 år och dräng hos Olof Larsson i Wiken:

Han befalldes att komma till stranden (1747) med häst och vagn. Nils Carlsson och Olof Larsson lastade då två gånger över saker från vraket; The i en stor tunnesäck, hoprullade blystycken, tunnband av järn och järnbultar, tutanegostycken samt två buntar Rör eller Rotting, vilket de delade mellan sig. Rottingen gömdes i halmen i ladan. Han hade också sett hustrun stryka ett brunblommigt sidentyg, vilket hoprullat var tjockt som ett lår. Han visste dock inte var Olof Larsson gjort av sakerna.

Olof Larsson försvarade sig:

"The ljuger han; som en tjuv och en skälm var han i mitt bröd, jag tror att jag snart skall bli hörd som en omyndig."

Den 12 oktober, ordinarie höstting

I ärendet om vrakplundring på Ostindiefararen lämnade följande personer dessa vittnesmål;

Erik Larsson från Sörred:

En natt förleden sommar (1747) blev han vid midnattstiden då han låg och sov, uppväckt av Studenten Richardt, som kallade honom ut för att se något ovanligt.

Uppe i berget hade Richardts bror tagit fast pigan Gunnur Jönsdotter boende i Setnbyn. En bit bort fann de vid en sten en tina med porslinskoppar i, men visste inte vem som ställt den där. Richardt tog tinan och lämnade kopparna till Ostindiska kompaniet i Göteborg. Värdet uppskattades till två daler och tolv öre silvermynt.

Skräddardrängen Anders Jönsson från Norra Lexby:

Vid Larsmässotiden förra året (10 augusti 1747) var han hos nämndemannen Christoffer Persson och sydde. Dennes hustru tog då fram ett tyg ur en kista, blåaktigt (lila) till färgen med rosor på och 3–4 alnar långt (ca 2 meter), att sy en tröja till sonen. Anders visste inte om det var silke, då han inte förstår sig på sådant tyg, men hade sett det i bodarna i Göteborg. Hos nämndemannen hade Anders sytt en tröja av tyget med rosor på, kallat satin, men han visste inte om det var ylle eller inte. Det i kistan påstods ha köpts i Stockholm.

Anders berättelse ansågs som ett ostadigt vittne då det fanns motsägelser i hans vittnesmål.

Domen, ett lyckligt slut för vrakplundrarna: Tingsrätten summerade att det stulna vrakgodset värde till 675,18 daler silvermynt. Ostindiska Compagniets ombudsmän äskade dessutom 700 daler silvermynt i rättegångskostnader. Detta motsvarade dryga sex års hyra (ränta) för ett medelstort hemman (jordbruksfastighet) i Bohuslän.

Det hade också framkommit att pigan Sara Olsdotter från Kvisljungby (Torslanda, Hisingen) sett järnstänger på Nils Carlssons gård i Rödjan, som används för att ta upp saker från havsbotten. Även den anklagade bonden Nils Carlssons hustrun Anna Toresdotter vittnesmål noterades av rätten att hon försökt förmå maken att avstå att befatta sig med vrakgodset.

Sara Olsdotter, som var hushållerska hos Kerstin Olsdotter i Wiken (grannen till Nils Carlsson i Rödja) hade också lämnat följande vittnesmål:

"Widare har detta vittne berättat, att Nils Carlsson sålt två säckar i Bakugnen uptorkat The till en man som talat främmande språk, och han tillsammans med pigan Helena så väl förberedde två säckar The, som några förafskiede (föravskedade), båtmannen Anders Jönsson och Kronobåtsmannen Anders Hansson, till samma främmande man sålt, bortfört som vittnet förment till Mölndahl."

Dykerij Societetens förordnade ombud tullförvaltaren Lars Kamp uttryckte sig så här i målet:

"Kunnandes det icke något bidraga till Sara Olofsdotters vittnesmåls giltighet, att hon föreburet sig efter matmoderns berättelse icke annorlunda förstått, än att det, såsom ett av Gud tillskyndat byte vara lofligt att tillgripa."

Ostindiska Compagniet överlät helt till tinget att döma i målet men rätten ansåg att vittnesmålen var otillräckliga varför ingen kunde fällas.

Ingen av de anklagade gjorde anspråk på de bärgade varorna, men det kunde bevisas att det kom från vraket och allt man funnit återgick till Compagniet. Rättegångskostnaden som Compagniet krävde ansågs av rätten vara alldeles för hög under rådande omständigheter och förswinner aldeles af sig sielf.

Ärendet togs upp i Hovrätten den 6 mars 1750 men ansåg sig inte behöva döma i målet. De sände tillbaka ärendet till tingsrätten, landshövdingen och Ostindiska Compagniet för att avgöra om de inblandade i vrakplundringen skulle straffas. Något sådant beslut har inte återfunnits. Däremot finns det uppgifter att bonden Nils Carlsson kom tillbaka till sin gård hösten 1753.

1749

Under detta år avslutar direktörerna i Ostindiska Compagniet Samuel Bagges uppdrag att försöka ta upp mer gods ur vraket. Orsaken var, trots skeppet förlisning, att gav resan en vinst på insatt kapital på dryga 17 %. Detta tack vare att Bagge och hans dykare lyckades bärga en del av den värdefulla lasten.

Författaren och historiken Eskil Olán (1882–1742) skriver i sin bok Ostindiska Compagniets saga utgiven 1920, att år 1749 syns fortfarande delar av hennes skrov synligt ovan vattenytan.

1760

Göteborgsförfattaren Evert Lundström (1924–2004) som skrev bland annat tre böcker om Ostindiska kompaniet, Ostindiefarana 1978, Kinaland 1980 och Ostindiefärden 1988. Böckerna är historiska romaner men bygger på fakta som är hämtat från muséer- och landsarkiv. Han skriver att år 1760 syns rester av vraket Götheborg som fortfarande syns ovan vattenytan.

1771

På en Situations Charta, daterad 1771, över Göta Älfwens Lopp till och från staden Göteborg är hon markerad som ett vrak.

1803

På ett sjökort daterad 1803 ser man ett vrak eller grundmarkering.

1815

Hon finns också markerad som Vrak på ett sjökort.

1864

Det har nu gått 115 år sedan Samuel Bagge och hans Dykerij Societeten lämnade vraket åt sitt öde. Vad som hänt med henne under dessa år har vi inte hittat några uppgifter om. Att hon inte har var bortglömd är helt säker. Ryktet att en stor del av hennes värdefulla last har säker lockat fler vrakplundrare än Nils Carlsson från Rödja på Hisingen.

År 1864 organiserade göteborgaren, grosshandlaren och riksdagspolitikern Carl O Kjellberg (1825–1891) dykningar på vraket.

Att Kjellberg kände till ostindiefararen Götheborgs öde råder det inget tvivel om. Hans stora engagemang i handel och sjöfart framgår tydligt av hans CV. Här några exempel. Ordförande i styrelsen för Rederibolaget Örnen, engagerad i Varvet Kusten, ledamot i Göteborgs Sjömanshus, ledamot i Navigationsskolan och ordförande i Handels- och sjöfartsnämnden.

Vad han lyckades plocka upp från vraket finns det endast knapphändiga uppgifter. Göteborgs-Posten skriver; bland annat 77 dussin porslinspjäser spridda i Götheborgshem samt mer av lasten hos tullen över år och dag. Om detta stämmer bärgade Källberg minst 924 föremål av porslin.

Göteborg-Posten skriver också;

Den som besökt Göteborgs Museum har säkerligen ej kunnat undgå att observera den samling av gammalt porslin, vilket förra året (1864) genom dykare upphämtades från ett av förr Ostindiska kompaniets fartyg.

Artikel i Göteborgs-Posten skriver också att Generaltullstyrelsen i Göteborg (inrättad 1825) satte ett effektivt stopp för Kjellbergs dykningar på vraket. Detta genom att man bestämde att ta ute en tulltaxa på 94 öre per kilo det ostindiska porslinet plockade upp. (I dagens penningvärde ca 80 kr/kg). Orsaken till detta var förmodligen att man vill skydda den inhemska porslinsindustrin, precis som man lagt höga tullar på import av textilier.

Vid den här tiden låg tullhuset på Klippan i det hus som byggdes av Ostindiska kompaniet år 1762. Från år 1815 till 1868 disponerades huset av tullstyrelsen som sedan flyttade in till det nya huset vid Packhuskajen.

1876

James W Bourn (1849–1917) född och död i Göteborg var vid denna tid en välkänd porträttfotograf i Sverige. Efter att ha tillbringat många läroår i Stockholm flyttade han, 27 år gammal, hem till Göteborg. Där fick han arbeta hos J.P (Jan Peter) Peterson (1834–1894) som var ansvarig för Göteborgs Musei Fotografiska Ateljé mellan åren 1865 till 1879. Ateljén låg i Göteborgs museum, i före detta Svenska Ostindiska Compagniets huvudkontor vid stora hamnkanalen i Göteborg.

Det var här, på Göteborgs Museum, som James fick se samlingen av gammalt porslin som C.O. Kjellberg lämnade till museet 12 år tidigare. När han sedan fick höra alla historier om hur man försökt att bärga Götheborgs skatter sedan förlisningen beslöt han sig att pröva lycka på vraket.

Sommaren 1867 anlitade James Dykeribolaget Elder med kapten M. Lampa som ansvarig dykledare.